Atos 4 - SWEFOLK1998 - Svenska Folkbibeln (1998)

Medan Petrus och Johannes talade till folket, kom prästerna, tempelvaktens ledare och sadduceerna emot dem, 
upprörda över att de undervisade folket och i Jesus predikade uppståndelsen från de döda. 
De grep dem och höll dem fängslade till nästa dag, eftersom det redan var kväll. 
Men många av dem som hade hört ordet kom till tro, och antalet män var nu omkring fem tusen. 
Nästa dag samlades Stora rådets medlemmar i Jerusalem, både äldste och skriftlärda, 
vidare översteprästen Hannas liksom Kajfas, Johannes och Alexander och alla som var av översteprästerlig släkt. 
De förde fram apostlarna och började förhöra dem: "Genom vilken kraft eller i vilket namn har ni gjort detta?" 
Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: "Ni folkets rådsherrar och äldste, 
eftersom vi i dag förhörs med anledning av en välgärning mot en sjuk man och tillfrågas hur han har blivit botad, 
så skall ni alla och hela Israels folk veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. 
Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. 
Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta." 
När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit tillsammans med Jesus. 
Och när de såg mannen som hade blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. 
De befallde dem att lämna rådssalen och överlade med varandra. 
De sade: "Vad skall vi göra med de här människorna? Att ett märkligt tecken har skett genom dem, det står klart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka. 
Men för att detta inte skall spridas vidare bland folket, så låt oss varna dem för att i fortsättningen tala till någon människa i det namnet." 
De kallade in dem och förbjöd dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn. 
Men Petrus och Johannes svarade dem: "Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? 
Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört." 
Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt. 
Mannen som hade blivit botad genom detta tecken var nämligen över fyrtio år. 
Sedan de hade blivit frigivna, gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 
När de hörde det, ropade de endräktigt till Gud och bad: "Herre, du som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem, 
du har sagt genom den helige Ande, som talade genom vår fader David, din tjänare: Varför upprörs hedningarnaoch tänker folken utmeningslösa planer? 
Jordens kungar träder upp, ochfurstarna gaddar sig sammanmot Herren och hans Smorde. 
Ja, de gaddade sig verkligen samman i denna stad mot din helige tjänare Jesus, som du har smort, Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med hedningarna och Israels stammar, 
för att utföra vad du i din makt och genom ditt beslut hade förutbestämt. 
Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, 
genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." 
När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord. 
Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. 
Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. 
Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen 
och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. 
Josef som var levit och född på Cypern och som apostlarna kallade Barnabas - det betyder Tröstens son - 
ägde också en åker. Den sålde han och bar fram pengarna och lade dem för apostlarnas fötter. 