1 DĂ„ frĂ„gade översteprĂ€sten: "Ăr det verkligen sĂ„?"
2 Stefanus svarade: "Bröder och fÀder, lyssna pÄ mig.HÀrlighetens Gud uppenbarade sig för vÄr fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran,
3 och sade till honom: LÀmna ditt land och din slÀkt och gÄ till det land som jag skall visa dig.
4 DÄ lÀmnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lÀt Gud honom flytta dÀrifrÄn till det land dÀr ni nu bor.
5 Han gav honom ingen mark i landet, inte sÄ mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle fÄ landet som egendom trots att han var barnlös.
6 Detta Àr vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som frÀmlingar i ett land som inte Àr deras, och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra Är.
7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjÀna mig pÄ denna plats
8 Och han gav honom omskÀrelsens förbund. SÄ födde Abraham Isak som han omskar pÄ Ättonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfÀderna.
9 Och vÄra stamfÀder blev avundsjuka pÄ Josef och sÄlde honom till Egypten. Men Gud var med honom
10 och rÀddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom ynnest och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.
11 Men hela Egypten och Kanaan drabbades av hungersnöd och mycket lidande, och vÄra stamfÀder hade inget att Àta.
12 NÀr Jakob fick höra att det fanns sÀd i Egypten, sÀnde han vÄra fÀder dit en första gÄng.
13 Andra gÄngen de var dÀr gav Josef sig till kÀnna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs slÀkt.
14 Josef skickade dÄ bud och kallade till sig sin far Jakob och hela sin slÀkt, sjuttiofem personer.
15 Och Jakob drog ner till Egypten, och dÀr dog han och vÄra fÀder.
16 De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en viss summa pengar av Hamors barn i Sikem.
17 NÀr tiden nÀrmade sig dÄ Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, ökade folkets antal och de blev allt fler i Egypten,
18 Ànda tills en annan kung framtrÀdde i landet, en som inte kÀnde till Josef.
19 Han gick fram med list mot vÄrt folk och förtryckte vÄra fÀder och tvingade dem att sÀtta ut sina nyfödda, för att de inte skulle överleva.
20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett mycket vackert barn. Under tre mÄnader sköttes han i sin fars familj,
21 och dÄ han sattes ut, tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son.
22 Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mÀktig i ord och gÀrningar.
23 NÀr han hade fyllt fyrtio Är, steg den tanken upp i hans hjÀrta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn.
24 Han fick dÄ se hur en av dem blev illa behandlad, och han tog honom i försvar och hÀmnades honom genom att slÄ ihjÀl egyptiern.
25 Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstÄ att Gud ville rÀdda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.
26 NÀsta dag kom han pÄ nÄgra av dem nÀr de slogs, och han försökte fÄ dem att bli sams. Han sade: Ni mÀn Àr ju bröder. Varför gör ni varandra illa?
27 Men den som hade handlat orÀtt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss?
28 TÀnker du döda mig sÄ som du dödade egyptiern i gÄr?
29 Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som frÀmling i Midjans land, dÀr han fick tvÄ söner.
30 NÀr fyrtio Är hade gÄtt, visade sig en Àngel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman frÄn en brinnande törnbuske.
31 Mose förundrade sig över synen han sÄg, och dÄ han gick nÀrmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst:
32 Jag Àr dina fÀders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. DÄ greps Mose av fruktan och vÄgade inte se ditÄt.
33 Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen dÀr du stÄr Àr helig mark.
34 Jag har sjÀlv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. GÄ nu! Jag sÀnder dig till Egypten.
35 Denne Mose som de förnekade nÀr de sade: Vem har satt dig till ledare och domare?, honom sÀnde Gud som ledare och befriare genom Àngeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
36 Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio Är.
37 Det var han som sade till Israels barn: En profet som Àr lik mig skall Gud lÄta trÀda fram, en ur era bröders krets.
38 Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans bÄde med Àngeln som talade till honom pÄ berget Sinai och med vÄra fÀder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.
39 Men vÄra fÀder ville inte lyda honom. De stötte honom ifrÄn sig och vÀnde i sina hjÀrtan tillbaka till Egypten.
40 De sade till Aron: Gör Ät oss gudar som skall gÄ framför oss. Ty vad som har hÀnt den dÀr Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte.
41 Och de gjorde vid den tiden en kalv och bar fram offer Ät avguden och jublade över sina hÀnders verk.
42 Men Gud vÀnde sig bort frÄn dem och utlÀmnade dem till att dyrka himlens hÀr, sÄ som det stÄr skrivet i profeternas bok: Bar ni vÀl fram Ät mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio Ären i öknen, ni av Israels hus?
43 Nej, ni bar med er Moloks tÀlt och guden Romfas stjÀrna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Men jag skall föra er bortom Babylon.
44 VÄra fÀder hade vittnesbördets tabernakel i öknen sÄ inrÀttat som Gud hade bestÀmt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett.
45 Detta tabernakel fick vÄra fÀder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, nÀr de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och dÀr var tabernaklet fram till Davids tid.
46 David fann nÄd inför Gud och bad att han skulle finna en boning Ät Jakobs Gud.
47 Men det blev Salomo som byggde ett hus Ă„t honom.
48 Den Högste bor dock inte i hus som Àr byggda av mÀnniskohand. Profeten sÀger:
49 Himlen Àr min tron,och jorden Àr min fotpall.Vad för ett hus kan ni bygga Ät mig,sÀger Herren, eller vad för en plats,dÀr jag kan vila?
50 Har inte min hand gjort allt detta?
51 HÄrdnackade Àr ni och oomskurna till hjÀrta och öron. Alltid stÄr ni emot den helige Ande, ni som era fÀder.
52 Finns det nÄgon profet som era fÀder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den RÀttfÀrdige skulle komma, och honom har ni nu förrÄtt och mördat,
53 ni som har fÄtt lagen förmedlad av Ànglar men inte hÄllit den."
54 NÀr de hörde detta blev de ursinniga och skar tÀnder mot Stefanus.
55 Men uppfylld av den helige Ande sÄg han upp mot himlen och fick se Guds hÀrlighet och Jesus som stod pÄ Guds högra sida.
56 Och han sade: "Jag ser himlen öppen och MÀnniskosonen stÄ pÄ Guds högra sida."
57 DÄ skrek de och höll för öronen och stormade alla pÄ en gÄng fram emot honom,
58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna pÄ en ung man som hette Saulus.
59 SĂ„ stenade de Stefanus, under det att han bad: "Herre Jesus, tag emot min ande."
60 Sedan föll han pÄ knÀ och bad med hög röst: "Herre, stÀll dem inte till svars för denna synd." Med de orden insomnade han.