1 I den persiske kungen Koresh tredje regeringsÄr fick Daniel, som ocksÄ kallades Beltesassar, en uppenbarelse. Den uppenbarelsen Àr sann och gÀller stor vedermöda. Han gav akt pÄ ordet och fick insikt om synen.
2 Jag, Daniel, hade dÄ gÄtt och sörjt i tre veckors tid.
3 Jag Ät ingen god mat. Kött och vin kom inte i min mun, och jag smorde inte heller min kropp med olja förrÀn de tre veckorna hade gÄtt.
4 PÄ den tjugofjÀrde dagen i första mÄnaden var jag vid stranden av den stora floden Hiddekel.
5 NÀr jag sÄg upp fick jag se en man stÄ dÀr, klÀdd i linneklÀder. Han hade ett bÀlte av guld frÄn Ufas kring sina höfter.
6 Hans kropp tycktes vara av krysolit, hans ansikte var som en blixt, hans ögon som eldsfacklor och hans armar och fötter som glÀnsande koppar. Ljudet av hans tal var som ett vÀldigt dÄn.
7 Jag, Daniel, var den ende som sÄg synen. De mÀn som var med mig sÄg den inte, men stor förskrÀckelse föll över dem, sÄ att de flydde och gömde sig.
8 Jag blev ensam kvar, och nÀr jag sÄg den stora synen försvann all min kraft. FÀrgen vek frÄn mitt ansikte sÄ att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft kvar.
9 DÄ hörde jag ljudet av hans tal, och nÀr jag hörde det föll jag bedövad ner med mitt ansikte mot jorden.
10 DÄ rörde en hand vid mig och hjÀlpte mig upp pÄ mina darrande knÀn och hÀnder.
11 Sedan sade han till mig: "Daniel, du högt Àlskade man, ge akt pÄ de ord som jag vill tala till dig och res dig upp pÄ dina fötter, ty jag har nu blivit sÀnd till dig." NÀr han sade detta till mig reste jag mig bÀvande upp.
12 Han sade till mig: "Frukta inte, Daniel, ty redan frÄn första dagen nÀr du vÀnde ditt hjÀrta till att förstÄ och ödmjuka dig inför din Gud, har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit för dina ords skull.
13 Fursten över Persiens rike stod emot mig under tjugoen dagar. DÄ kom Mikael, en av de förnÀmsta furstarna, till min hjÀlp, och jag blev kvar dÀr hos Persiens kungar.
14 Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som skall hÀnda ditt folk i kommande dagar, för synen syftar pÄ framtiden."
15 Medan han talade sÄ till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum.
16 Och se, han som var lik en mÀnniskoson rörde vid mina lÀppar. DÄ öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: "Min herre, genom synen har stor Ängest gripit tag i mig, och jag har inte nÄgon kraft kvar.
17 Och hur skulle en sÄdan som jag, min herres tjÀnare, kunna tala med en sÄdan som min herre? Jag har inte nÄgon kraft kvar i mig och förmÄr inte lÀngre att andas."
18 Han som sÄg ut som en mÀnniska rörde dÄ pÄ nytt vid mig och styrkte mig.
19 Han sade: "Frukta inte, du högt Àlskade man! Frid vare med dig, var stark, ja, var stark!" NÀr han talade med mig kÀnde jag mig styrkt och sade: "Tala, min herre, för du har styrkt mig."
20 DÄ sade han: "Kan du förstÄ varför jag har kommit till dig? Men jag mÄste strax vÀnda tillbaka för att strida mot fursten över Persien, och nÀr jag drar bort frÄn honom kommer fursten över Javan.
21 Dock vill jag meddela dig vad som Àr skrivet i sanningens bok. Ingen enda hjÀlper mig mot dessa, ingen utom Mikael, er furste.