1 Vidare sÄg jag de vÄldsdÄd som begÄs under solen. Jag sÄg tÄrarna hos de förtryckta, och ingen tröstade dem. FrÄn förtryckarnas hand utgick vÄld, och ingen tröstade dem.
2 DÄ prisade jag de döda, som redan dött, lyckligare Àn de levande, som Ànnu levde.
3 Men lyckligare Àn de bÄda prisade jag den som Ànnu ej blivit till, den som ej sett det onda som görs under solen.
4 Jag sÄg att all möda och framgÄng i arbetet beror pÄ den enes avund mot den andre. OcksÄ detta Àr fÄfÀnglighet och ett jagande efter vind.
5 DÄren lÀgger hÀnderna i kors och förtÀr sig sjÀlv.
6 BÀttre en handfull ro Àn bÄda hÀnderna fulla med möda och ett jagande efter vind.
7 Ănnu mer av förgĂ€nglighet sĂ„g jag under solen:
8 En man kan stĂ„ helt ensam och inte ha nĂ„gon vid sin sida, varken son eller bror. ĂndĂ„ Ă€r det inget slut pĂ„ allt hans slit, och hans ögon blir inte mĂ€tta pĂ„ rikedom. För vem mödar jag mig dĂ„ och nekar mig sjĂ€lv allt gott? OcksĂ„ detta Ă€r fĂ„fĂ€nglighet och en usel möda.
9 BÀttre tvÄ Àn en, ty de fÄr god lön för sin strÀvan.
10 Om de faller, kan den ene resa upp den andre. Men ve den ensamme! Om han faller, finns det inte nÄgon som kan resa upp honom.
11 LikasÄ, om tvÄ sover tillsammans hÄller de vÀrmen, men hur skall den ensamme hÄlla sig varm?
12 DÀr den ensamme blir övervunnen, kan tvÄ stÄ emot. Och en tredubbelt tvinnad trÄd brister inte sÄ lÀtt.
13 BÀttre en yngling som Àr fattig och vis, Àn en kung som Àr gammal och dÄraktig, och som inte förstÄr att lÄta varna sig.
14 Ty frÄn fÄngarnas hus gick han ut för att bli kung, fastÀn han var född fattig i sitt rike.
15 Jag sÄg alla som levde och rörde sig under solen tillsammans med denne yngling som skulle ta den andres plats.
16 Det var ingen Ànde pÄ allt folket, pÄ alla dem han gick i spetsen för. Och ÀndÄ, de som kommer efter kan inte glÀdja sig över honom. OcksÄ detta Àr förgÀnglighet och ett jagande efter vind. Bevara din fot, nÀr du gÄr till Guds hus. Att komma dit för att höra Àr bÀttre Àn dÄrarnas offer. Ty de vet inte att de gör det som Àr ont.