1 Herrens ord kom till mig. Han sade:
2 "Du mÀnniskobarn, tala till dina landsmÀn och sÀg till dem: NÀr jag lÄter svÀrdet drabba ett land och folket i det landet utser en man bland sig och gör honom till sin vÀktare,
3 och han ser svÀrdet komma över landet och blÄser i hornet och varnar folket,
4 men den som fÄr höra ljudet frÄn hornet ÀndÄ inte lÄter varna sig, utan svÀrdet kommer och tar bort honom, dÄ kommer hans blod över hans eget huvud.
5 Han hörde ljudet frÄn hornet men lÀt inte varna sig. DÀrför kommer hans blod över honom sjÀlv. Om han hade lÄtit varna sig, hade han rÀddat sitt liv.
6 Men om vÀktaren ser svÀrdet komma och inte blÄser i hornet för att varna folket, och svÀrdet kommer och tar bort nÄgon bland dem, dÄ dör denne genom sin egen missgÀrning, men hans blod skall jag utkrÀva av vÀktarens hand.
7 Du mÀnniskobarn, jag har satt dig till vÀktare för Israels hus för att du pÄ mitt uppdrag skall varna dem, nÀr du hör ett ord frÄn min mun.
8 NÀr jag sÀger till den ogud-aktige: Du ogudaktige, du mÄste dö! och du dÄ inte varnar honom för den vÀg han gÄr, sÄ skall den ogudaktige dö genom sin missgÀrning, men hans blod skall jag utkrÀva av din hand.
9 Men om du varnar den ogudaktige för den vÀg han gÄr, för att han skall vÀnda om ifrÄn den, och han ÀndÄ inte vÀnder om ifrÄn sin vÀg, dÄ skall han dö genom sin missgÀrning, men du sjÀlv har rÀddat ditt liv.
10 Du mÀnniskobarn, sÀg till Israels hus: Ni sÀger: VÄra övertrÀdelser och synder tynger oss, och vi förgÄs genom dem. Hur kan vi dÄ leva?
11 Svara dem: SÄ sant jag lever, sÀger Herren, Herren, jag glÀder mig inte Ät den ogudaktiges död. I stÀllet vill jag att den ogudaktige vÀnder om frÄn sin vÀg och fÄr leva. VÀnd om, vÀnd om frÄn era onda vÀgar! Inte vill ni vÀl dö, ni av Israels hus?
12 Men du mÀnniskobarn, sÀg till dina landsmÀn: Den rÀttfÀrdiges rÀttfÀrdighet skall inte rÀdda honom nÀr han syndar. Den ogudaktige skall inte komma pÄ fall genom sin ogudaktighet, nÀr han vÀnder om frÄn sin ogudaktighet. Den rÀttfÀrdige skall inte heller kunna leva genom sin rÀttfÀrdighet nÀr han syndar.
13 Om jag sÀger till den rÀttfÀrdige att han skall fÄ leva, och han sedan förlitar sig pÄ sin rÀttfÀrdighet och gör det som Àr orÀtt, sÄ skall ingen av alla hans rÀttfÀrdiga gÀrningar bli ihÄgkommen, utan han skall dö för det orÀtta han har gjort.
14 Om jag sÀger till den ogudaktige: Du mÄste dö! och han sedan vÀnder om frÄn sin synd och gör vad som Àr rÀtt och rÀttfÀrdigt,
15 sÄ att han, den ogudaktige, ger tillbaka den pant han har fÄtt och ersÀtter vad han har stulit och vandrar efter livets stadgar, sÄ att han inte gör det som Àr orÀtt, dÄ skall han förvisso fÄ leva och inte dö.
16 Man skall inte komma ihÄg nÄgra av de synder han har begÄtt. Eftersom han har gjort vad som Àr rÀtt och rÀttfÀrdigt, skall han förvisso fÄ leva.
17 Men nÀr dina landsmÀn sÀger: Herrens vÀg Àr inte rÀtt, dÄ Àr det tvÀrtom deras egen vÀg som inte Àr rÀtt.
18 Om den rÀttfÀrdige vÀnder om frÄn sin rÀttfÀrdighet och syndar, mÄste han dö.
19 Men om den ogudaktige vÀnder om frÄn sin ogudaktighet och gör vad som Àr rÀtt och rÀttfÀrdigt, dÄ skall han fÄ leva.
20 ĂndĂ„ sĂ€ger ni: Herrens vĂ€g Ă€r inte rĂ€tt. Men jag skall döma var och en av er efter hans vĂ€gar, ni av Israels hus."
21 I det tolfte Äret sedan vi hade blivit bortförda i fÄngenskap, pÄ femte dagen i tionde mÄnaden, kom en flykting frÄn Jerusalem till mig och berÀttade: "Staden har fallit."
22 PÄ kvÀllen före flyktingens ankomst hade Herrens hand kommit över mig. PÄ morgonen öppnade han min mun innan mannen kom. Min mun öppnades och jag var inte lÀngre stum.
23 Herrens ord kom till mig. Han sade:
24 "Du mÀnniskobarn, de som bor ibland ruinerna i Israels land sÀger: Abraham var ensam, och ÀndÄ Àrvde han landet. Vi Àr mÄnga, sÄ mycket mer mÄste vÀl vi dÄ Àrva landet!
25 SÀg dÀrför till dem: SÄ sÀger Herren, Herren: Ni Àter kött med blodet i, ni riktar blicken mot era elÀndiga avgudar, och ni lÄter blod flyta. Skulle ni dÄ Àrva landet?
26 Ni litar pÄ era svÀrd. Ni gör avskyvÀrda ting, och ni krÀnker varandras hustrur. Skulle ni dÄ Àrva landet?
27 SÄ skall du sÀga till dem: SÄ sÀger Herren, Herren: SÄ sant jag lever, de som bor dÀr bland ruinerna skall falla för svÀrd, och den som finns ute pÄ öppna fÀltet skall jag lÄta slukas av de vilda djuren, och de som bor i bergfÀsten och grottor skall dö genom pest.
28 Jag skall göra landet öde och tomt och dess stolta makt skall upphöra. Israels berg skall lÀggas öde, sÄ att ingen gÄr fram dÀr.
29 DÄ skall de inse att jag Àr Herren, nÀr jag gör landet till en ödslig ödemark pÄ grund av alla de avskyvÀrda ting som de har gjort.
30 Men du, mÀnniskobarn, dina landsmÀn talar om dig vid murarna och i ingÄngarna till husen. De talar med varandra och sÀger: Kom och hör, vad det Àr för ett ord som nu kommer frÄn Herren.
31 De kommer till dig som de brukade göra och sÀtter sig hos dig som mitt folk. De hör dina ord men gör inte efter dem. De talar ljuvliga ord med munnen, men deras hjÀrtan strÀvar efter orÀtt vinning.
32 Och se, du Àr för dem lik den som sjunger kÀrleksvisor med vacker röst och spelar vÀl. De hör dina ord men gör inte efter dem.
33 Men nÀr det kommer - och se, det kommer - dÄ skall de inse att en profet har varit ibland dem."