1 Dessa var de folk som Herren lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan,
2 detta för att han skulle lära Israels barn att föra krig, men bara dem som förut inte hade varit med om sådana:
3 filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt de hiveer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till sista vägstycket mot Hamat.
4 Med dessa ville Herren sätta Israel på prov för att få veta om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose.
5 Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna,
6 och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.
7 Israel gjorde det som var ont i Herrens ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tjänade baalerna och aserorna.
8 Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kusan-Risatajim i åtta år.
9 Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror.
10 Herrens Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav Herren Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig.
11 Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.
12 Men Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon. Herren gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i Herrens ögon.
13 Eglon förenade sig med Ammons barn och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden.
14 Och Israels barn tjänade Eglon, kungen i Moab, i arton år.
15 Men Israel ropade till Herren, och Herren lät en frälsare uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till Eglon, kungen i Moab,
16 gjorde Ehud ett tveeggat svärd åt sig, en fot långt. Detta band han fast under sina kläder vid sin högra höft.
17 Han överlämnade gåvorna till Eglon, kungen i Moab. Denne var en mycket fet man.
18 När han hade överlämnat gåvorna, sände han i väg folket som hade burit dem.
19 Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung." Kungen sade: "Var tysta!" Alla som stod omkring honom gick ut därifrån.
20 Ehud gick fram till honom, där han satt i sommarsalen som han hade för sig själv och Ehud sade: "Jag har ett ord från Gud till dig." När kungen reste sig från sin stol,
21 räckte Ehud ut sin vänstra hand, tog svärdet från sin högra höft och stötte det i hans buk,
22 så att fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen,
23 och då han hade kommit dit, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och låste dem.
24 När han hade gått kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: "Han har helt säkert något privat bestyr i sin sommarkammare."
25 Men sedan de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva, och se, där låg deras herre död på golvet.
26 Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira.
27 Så snart han kom dit, lät han stöta i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen.
28 Han sade till dem: "Följ mig, för Herren har gett era fiender moabiterna i er hand." Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över.
29 Vid detta tillfälle slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan.
30 På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.
31 Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.