1 Det hÀnde i mÄnaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsÄr, dÄ vin stod framför kungen, att jag tog vinet och gav det Ät honom. Och jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.
2 Han frÄgade mig: "Varför ser du sÄ bedrövad ut? Du Àr ju inte sjuk. Du mÄste ha nÄgon hjÀrtesorg." DÄ blev jag mycket rÀdd
3 och jag sade till honom: "MÄ konungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, nÀr den stad dÀr mina fÀders gravar finns ligger öde och dess portar Àr nerbrÀnda?"
4 Kungen sade till mig: "Vad Àr det dÄ du begÀr? DÄ bad jag till himmelens Gud,
5 och svarade sedan kungen: "Om det behagar konungen och om din tjÀnare funnit nÄd inför dig, sÄ sÀnd mig till Juda, till den stad dÀr mina fÀders gravar finns, sÄ att jag kan bygga upp den igen."
6 DÄ frÄgade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: "Hur lÀnge varar din resa, och nÀr kommer du tillbaka?" Eftersom jag funnit nÄd inför kungen och han ville sÀnda ivÀg mig, nÀmnde jag en bestÀmd tid för honom.
7 Jag sade till honom: "Om konungen finner för gott, sÄ mÄ man ge mig brev till stÄthÄllarna i landet pÄ andra sidan floden, sÄ att de lÄter mig fara igenom sitt land till dess jag kommer till Juda,
8 och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, sÄ att han lÄter mig fÄ virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus dÀr jag sjÀlv skall bo." Kungen gav mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.
9 NÀr jag kom till stÄthÄllarna i landet pÄ andra sidan floden, gav jag dem kungens brev. Kungen hade ocksÄ sÀnt med mig hÀrförare och ryttare.
10 Men nÀr horoniten Sanballat och den ammonitiske tjÀnstemannen Tobia hörde detta, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn vÀl.
11 Jag kom till Jerusalem och var dÀr i tre dagar.
12 Sedan steg jag upp om natten tillsammans med nÄgra fÄ mÀn, och jag hade inte talat om för nÄgon vad min Gud lagt pÄ mitt hjÀrta att göra för Jerusalem. Det djur jag red pÄ var det enda jag hade med mig.
13 Om natten drog jag ut genom Dalporten fram mot DrakkÀllan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nerbrutna och portarna var förtÀrda av eld.
14 Jag fortsatte till KÀllporten och till Kungsdammen, men dÀr var det inte möjligt för djuret att komma fram med mig.
15 DÄ begav jag mig uppför dalen om natten och undersökte muren och ÄtervÀnde sedan in genom Dalporten och var sÄ tillbaka.
16 FörestÄndarna visste inte vart jag hade gÄtt och vad jag gjorde, ty jag hade hittills inte nÀmnt nÄgot för judarna, prÀsterna, de förnÀma mÀnnen, förestÄndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet.
17 Men nu sade jag till dem: "Ni ser den nöd vi Àr i. Jerusalem ligger öde och portarna Àr nerbrÀnda. Kom och lÄt oss bygga upp Jerusalems mur, sÄ att vi inte lÀngre behöver utstÄ förakt."
18 Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. DÄ sade de: "LÄt oss stÄ upp och bygga!", och de fattade mod för det goda verket.
19 Men nÀr horoniten Sanballat och den ammonitiske tjÀnstemannen Tobia och araben Gesem hörde detta, hÄnade och föraktade de oss och sade: "Vad Àr det ni gör? SÀtter ni er upp mot kungen?"
20 DÄ svarade jag dem: "Himmelens Gud skall lÄta det gÄ oss vÀl, och vi hans tjÀnare skall börja bygga. Men ni har ingen del eller rÀtt i Jerusalem eller anknytning dit."