1 NÀr Sanballat hörde att vi höll pÄ att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hÄnade judarna
2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad Àr det dessa elÀndiga judar gör? Skall de fÄ hÄlla pÄ sÄ dÀr? Skall de fÄ offra? Skall de en dag fÄ arbetet fÀrdigt? Skall de kunna ge liv Ät stenarna i grushögarna dÀr de ligger förbrÀnda?"
3 Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "LÄt dem bygga. Om det sÄ bara Àr en rÀv som hoppar upp pÄ deras stenmur kommer han att riva ner den."
4 Hör, vÄr Gud, hur föraktade vi Àr! LÄt deras hÄn falla tillbaka pÄ deras egna huvuden. LÄt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fÄngar.
5 TÀck inte över deras missgÀrning och lÄt inte deras synd utplÄnas inför dig, ty de har upptrÀtt krÀnkande inför dem som bygger.
6 Vi byggde pÄ muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjÀrtat.
7 Men nÀr Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll pÄ att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tÀtas, blev de mycket förbittrade.
8 De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring dÀr.
9 DÄ bad vi till vÄr Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda sade:"BÀrarnas krafter sviker,för tyngden av sten och grus.Vi orkar ej mer pÄ muren bygga."
11 VÄra motstÄndare sade: "Innan de vet ordet av Àr vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!"
12 De judar som bodde nÀra dem kom frÄn alla hÄll och sade till oss, sÀkert tio gÄnger, att dra oss tillbaka till dem.
13 DÄ stÀllde jag upp folket bakom muren pÄ de lÀgsta och mest öppna platserna. Jag stÀllde upp dem i slÀktordning, med svÀrd, spjut och bÄgar.
14 Sedan jag hade besett allt, steg jag upp och sade till de förnÀmsta, till förestÄndarna och till det övriga folket: "Var inte rÀdda för dem. TÀnk pÄ Herren, den store och fruktansvÀrde och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."
15 NÀr vÄra fiender hörde att vi kÀnde till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, vÀnde vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete.
16 FrÄn den dagen var hÀlften av mina tjÀnare upptagna med arbetet, medan andra hÀlften stod bevÀpnad med spjut, sköldar, bÄgar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus.
17 De som byggde pÄ muren och de som lastade pÄ och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet.
18 De som byggde hade var och en svÀrdet bundet vid höften medan de arbetade. Och bredvid mig stod en basunblÄsare.
19 Jag sade till de förnÀma mÀnnen, till förestÄndarna och till det övriga folket: "Arbetet Àr stort och vidstrÀckt, och vi Àr spridda lÀngs muren, lÄngt ifrÄn varandra.
20 Var ni Àn hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss. VÄr Gud skall strida för oss!"
21 SÄ utförde vi vÄrt arbete, med hÀlften av folket bevÀpnade med spjut, frÄn morgonrodnadens uppgÄng till dess att stjÀrnorna kom fram.
22 Vid den tiden sade jag ocksÄ till folket: "Var och en skall stanna över natten inne i Jerusalem med sin tjÀnare, sÄ att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen."
23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjÀnare eller de som höll vakt hos mig kom ur klÀderna. Var och en hade sitt vapen hos sig, likasÄ vatten.