1 Men mÀnnen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder.
2 NÄgra sade: "Med vÄra söner och döttrar Àr vi mÄnga. Vi mÄste fÄ sÀd, sÄ att vi har nÄgot att Àta och kan överleva."
3 Andra sade: "VÄra Äkrar, vingÄrdar och hus mÄste vi pantsÀtta för att fÄ sÀd att stilla vÄr hunger med."
4 Andra Äter sade: "Vi har varit tvungna att lÄna pengar pÄ vÄra Äkrar och vingÄrdar för att betala skatten Ät kungen.
5 Vi Àr av samma kött och blod som vÄra bröder, och vÄra barn Àr som deras barn. Men ÀndÄ mÄste vi lÄta vÄra söner och döttrar bli slavar. Ja, nÄgra av vÄra döttrar har redan blivit slavar, och vi stÄr maktlösa. Och vÄra Äkrar och vingÄrdar Àr i andras hÀnder."
6 Jag blev mycket upprörd nÀr jag hörde vad de sade och hur de klagade.
7 Jag överlade med mig sjÀlv och förebrÄdde de förnÀma mÀnnen och förestÄndarna, och sade till dem: "Det Àr ocker ni bedriver mot era bröder!" DÀrefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem.
8 Jag sade till dem: "Vi har efter förmÄga friköpt vÄra judiska bröder, som var sÄlda Ät hednafolken. Skall nu ni sÀlja era egna bröder? Eller skall de sÀlja sig Ät oss?" De teg och kunde inte svara ett ord.
9 Jag sade: "Det ni gör Àr inte rÀtt. Borde ni inte vandra i fruktan för vÄr Gud, sÄ att vÄra fiender, hednafolken, inte fÄr orsak att hÄna oss?
10 OcksÄ jag och mina bröder och mina tjÀnare har lÄnat dem pengar och sÀd. LÄt oss nu avstÄ frÄn vÄr fordran.
11 LÀmna redan idag tillbaka till dem deras Äkrar, vingÄrdar, olivplanteringar och hus, och tag inte ut den rÀnta pÄ pengarna, sÀden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem."
12 De svarade: "Vi skall ge tillbaka det och inte utkrÀva nÄgot av dem. Vi skall göra som du har sagt." Sedan jag hade kallat till mig prÀsterna, lÀt jag dem svÀra pÄ att de skulle göra som de hade lovat.
13 Dessutom skakade jag framstycket pÄ min mantel och sade: "Var och en som inte hÄller sitt löfte, honom mÄ Gud skaka bort frÄn hans hem och allt han Àger. Ja, han skall bli utskakad och berövad allt." Och hela församlingen sade: "Amen!", och de prisade Herren. DÀrefter gjorde folket som de hade lovat.
14 Ănda frĂ„n den dag dĂ„ jag utsĂ„gs till stĂ„thĂ„llare över dem i Juda land, frĂ„n kung Artasastas tjugonde regeringsĂ„r till hans trettioandra, tolv Ă„r, Ă„t varken jag eller mina bröder den mat som en stĂ„thĂ„llare har rĂ€tt till.
15 Tidigare stĂ„thĂ„llare, de som var före mig, hade lagt bördor pĂ„ folket och tagit mat och vin av dem och dessutom fyrtio siklar silver. Ăven deras tjĂ€nare upptrĂ€dde som herrar mot folket. Men sĂ„ gjorde inte jag, för jag fruktade Gud.
16 Jag fortsatte ocksÄ att arbeta pÄ muren, och vi köpte oss ingen Äker, och alla mina tjÀnare tog del i arbetet dÀr.
17 Och vid mitt bord Ät etthundrafemtio man av judarna och deras förestÄndare, förutom de som kom till oss frÄn folken runt omkring.
18 Varje dag tillagades pĂ„ min bekostnad en oxe, sex utsökta fĂ„r och dessutom fĂ„glar. Var tionde dag skaffades en mĂ€ngd vin av olika sorter. ĂndĂ„ krĂ€vde jag inte att fĂ„ ut det underhĂ„ll som stĂ„thĂ„llaren hade rĂ€tt till, eftersom arbetet tyngde folket sĂ„ hĂ„rt.
19 TÀnk, min Gud, pÄ allt vad jag har gjort för detta folk och rÀkna mig det till godo.