1 PÄ den tid dÄ domarna regerade blev det hungersnöd i landet. DÄ begav sig en man frÄn Betlehem i Juda i vÀg med sin hustru och sina bÄda söner för att bo en tid i Moabs land.
2 Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans bÄda söner Mahlon och Kiljon, efratiter frÄn Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade dÀr.
3 Och Elimelek, Noomis man, dog, och hon blev ensam kvar med sina bÄda söner.
4 Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut.
5 NÀr de hade bott dÀr ungefÀr tio Är, dog ocksÄ de bÄda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.
6 Noomi bröt upp med sina sonhustrur för att vÀnda tillbaka frÄn Moabs land. Ty medan hon var i Moabs land, hade hon hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd.
7 Hon lÀmnade tillsammans med sina bÄda sonhustrur den plats dÀr hon hade bott. Men nÀr de var pÄ vÀg mot Juda land,
8 sade Noomi till sina bÄda sonhustrur: "VÀnd om och gÄ hem igen, var och en till sin moders hus.
9 MÄ Herren visa godhet mot er, sÄ som ni har gjort mot de bÄda döda och mot mig. MÄ Herren lÄta er finna trygghet, var och en i sin mans hus." Och hon kysste dem. Men de brast ut i grÄt,
10 och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."
11 Men Noomi svarade dem: "VÀnd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gÄ med mig? Har jag nÄgra fler söner i mitt moderliv som kan bli mÀn Ät er?
12 VÀnd tillbaka, mina döttrar, och gÄ hem. Jag Àr för gammal att bli gift. Och Àven om jag skulle tÀnka att jag Ànnu har hopp, ja, om jag sÄ redan i natt gav mig Ät en man och rent av födde söner,
13 skulle ni dÄ vÀnta pÄ dem tills de blev vuxna? Skulle ni stÀnga er inne utan man? Nej, mina döttrar! Det Àr mycket bittrare för mig Àn för er, eftersom Herrens hand har drabbat mig."
14 DÄ brast de pÄ nytt ut i grÄt. Orpa kysste sin svÀrmor farvÀl, men Rut klamrade sig fast vid henne.
15 Noomi sade dÄ: "Se, din svÀgerska har vÀnt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. VÀnd ocksÄ du tillbaka och följ din svÀgerska."
16 Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lÀmna dig och vÀnda tillbaka frÄn dig. Ty dit du gÄr vill ocksÄ jag gÄ, och dÀr du stannar vill ocksÄ jag stanna. Ditt folk Àr mitt folk och din Gud Àr min Gud.
17 DÀr du dör vill ocksÄ jag dö, och dÀr vill jag bli begravd. Herren mÄ straffa mig bÄde nu och senare om nÄgot annat Àn döden skulle skilja mig frÄn dig."
18 NÀr hon sÄg att Rut var fast besluten att gÄ med henne, talade hon inte mer med henne om det.
19 SĂ„ gick de bĂ„da till dess att de kom till Betlehem. NĂ€r de kom fram till Betlehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: "Ăr det inte Noomi?"
20 Men hon sade till dem: "Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara, för den AllsmÀktige har gjort livet mycket bittert för mig.
21 Rik drog jag hÀrifrÄn, och tomhÀnt har Herren lÄtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig dÄ Noomi? Herren har vittnat mot mig, den AllsmÀktige har lÄtit det gÄ illa för mig."
22 Noomi ÄtervÀnde tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med frÄn Moabs land. Och de kom till Betlehem nÀr kornskörden började.