1 En sÄng, en psalm av Koras söner. För sÄngmÀstaren, till Mahalat-leannót. En sÄng av esraiten Heman.
2 Herre, min frÀlsnings Gud,dag och natt ropar jag till dig.
3 LÄt min bön komma inför ditt ansikte,vÀnd ditt öra till mitt rop!
4 Ty min sjÀl Àr mÀttad med lidanden,mitt liv har kommit nÀra dödsriket.
5 Jag rÀknas bland dem som far ner i hÄlan, jag Àr som en man utan livskraft.
6 Jag Àr övergiven bland de döda,lik de slagna som ligger i graven,dem som du inte lÀngre tÀnker pÄ,och som inte mer Àr i dina hÀnder.
7 Du har sÀnkt mig lÀngst ner i hÄlan, ner i mörkret, ner i djupet.
8 Din vrede ligger tung pÄ mig,alla dina böljors svall lÄter du gÄ över mig. Sela.
9 Du har drivit mina förtrogna lÄngt bort ifrÄn mig,du har gjort mig förhatlig för dem,jag ligger fÄngen och kan ej komma ut.
10 Mitt öga förtÀrs av lidande.Herre, jag ropar dagligen till dig,jag strÀcker mina hÀnder mot dig.
11 Gör du under för de döda,kan skuggorna stiga upp och tacka dig? Sela.
12 Förkunnar man i graven din nÄd,i avgrunden din trofasthet?
13 KÀnner man i mörkret dina under,din rÀttfÀrdighet i glömskans land?
14 Men jag ropar till dig, Herre,om morgonen kommer min bön till dig.
15 Varför förkastar du, Herre, min sjÀl,varför gömmer du ditt ansikte för mig?
16 Betryckt Àr jag och döendeallt ifrÄn min ungdom.Jag mÄste bÀra förskrÀckelser frÄn dig,jag Àr nÀra att förtvivla.
17 Din vredes lÄgor gÄr över mig,dina fasor förgör mig.
18 Hela dagen omger de mig som vatten,alla omringar de mig.Mina nÀra och kÀra har du drivit lÄngt bort ifrÄn mig,i mina förtrognas stÀlle har jag mörker.